Den här webbplatsen använder kakor (cookies). Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Ärr

Ett ärr är kroppens sätt att läka varje typ av hudskada som går djupare ner än till det yttersta hudlagret, epitelet. Ärret består av "omogen" bindväv vilken behöver lång tid på sig för att mogna och bli så väl anpassad till omgivningen som naturen och de personliga omständigheterna tillåter.

Ärrmognadsfasen tar i allmänhet minst ett år och innan den tiden har förflutit är det omöjligt att slutgiltigt bedöma hur ärret kommer att se ut och fungera, än mindre att försöka sig på någon form av operation för att förbättra tillståndet.

Ibland, och speciellt hos vissa individer och på vissa lokaler, kan man råka ut för en överdriven ärreaktion vilket kan resultera i s.k. keloider och/eller ärrhypertrofier. Detta är mycket besvärliga tillstånd som ofta kräver lång och för patienten påfrestande behandling.

Varje kirurgiskt ingrepp resulterar i ett ärr oavsett hur litet ingreppet är och vem som håller i kniven. Även en plastikkirurg lämnar ärr efter sig men med hjälp av sina speciella kunskaper kan plastikkirurgen ofta få ett något bättre resultat än andra. Detta åstadkoms bl.a. genom att man döljer ärret i naturliga veck och sprickor och att man ofta syr på ett sätt som inte lämnar några synliga märken efter stygnen.

Det är dock helt felaktigt att tro att ett plastikkirurgiskt ingrepp inte förorsakar ärrbildningar. Det enda helt säkra sättet att undvika kirurgiska ärrbildningar är att avstå från alla operationer där det inte finns en påtaglig medicinsk anledning till åtgärden.

Varje ansvarskännande läkare måste noga väga nyttan med ett kirurgiskt ingrepp mot de ärrbildningar som kan bli resultatet, och informera sina patienter om riskerna.

Keloid

KeloidKeloid









KeloidKeloid

 

 

 

 

 

Beskrivning

En keloid är en äkta bindvävstumör. (Observera att begreppet "tumör" i medicinska sammanhang inte säger något om huruvida en förändring är ofarlig eller farlig.) Tumören utvecklas som en överdriven ärreaktion efter hudskada eller operation. Den respekterar inte det ursprungliga sårets begränsningar utan fortsätter att breda ut sig.

I mikroskopet finner man en mycket speciell cell i kelodbildningen, den s.k. Myofibroblasten. Den utgör ett mellanting mellan en muskelcell och en hudcell (fibroblast) innebärande att den dels har sammandragande egenskaper och dels förmåga att tillverka Kollagen. Kollagen är en stödjevävnad som ger huden dess styrka. Kollagenet i en keloid är onormalt. Det bildas virvlar istället för parallella buntar av fibrer.

Benägenhet att utveckla keloid är större hos färgade individer än hos vita. Barn har en större risk för att utveckla keloider än vuxna. Risken för att drabbas av keloid är också större på vissa anatomiska lokaler. De känsligaste lokalerna är över bröstbenet (dekolletageområdet), på skuldror och axlar samt på örsnibbarna. Inom dessa områden kan man få fula keloider även om operationsärr och skador på andra lokaler har läkt snällt utan några tecken till ärrkomplikation.

Det finns också generella keloidbildare som får fula ärr på hela kroppen även vid mindre skador. Operationer på keloidkänsliga lokaler bör inte ske utan en stark medicinsk indikation för ingreppet. Operation av uteslutande kosmetiska skäl bör undvikas. Samtliga patienter bör i förväg känna till riskerna.

Det finns också anledning att varna för håltagning i öronen på barn. Följderna kan faktiskt bli katastrofala (se bild ovan). En keloid i aktiv fas är röd (hyperemisk), hård till konsistensen och ofta svidande/kliande. Den reser sig upp över omgivande hud. När keloiden är "mogen" avklingar hyperemien medan andra karakteristika kan kvarstå permanent.

Ärr i dekolletageområdetÄrr efter operation av födelsemärke










Ärr på skuldra efter operation av födelsemärkeÄrr efter operation av födelsemärke









Bilderna ovan visar keloidbildning efter operation av födelsemärken på keloidkänslig lokal.

Behandling

Kirurgisk behandling av keloider är i princip dömd att misslyckas. Resultatet blir i allmänhet en ny och ännu större keloid!

De behandlingsmetoder som i första hand rekommenderas är tryckbehandling med kompressionsförband, typ JOBST, alternativt behandling med silikonplatta. Man vet inte exakt HUR dessa metoder fungerar men man vet ATT de fungerar i omkring 60% av fallen.  Behandling med tryckförband har bäst effekt sä länge keloiden är aktiv. Det säkraste tecknet på aktivitet är hyperemien (ökad blodgenomströmning som gör ärret rött).

Det är aldrig för sent att påbörja en ärrbehandling med ovanstående metoder men ju tidigare man börjar ju bättre resultat kan man påräkna. Behandlingen ställer stora krav på patientens medverkan. Förband respektive platta ska bäras 24 timmar om dygnet och i princip endast avlägsnas i samband med tvätt/rengöring.

Måttagning för JOBST-förband är inte helt enkel och bör därför utföras av personal med utbildning inom området. Sådan personal finns på Plastikkirurgen, USÖ.

Kompressionsförbanden håller under ca 3 månader varefter man måste beställa nya. Man väljer Kompressionsbehandling som förstahandsalternativ vid större keloider/ärrhypertrofier (t.ex. brännskador) och vid keloider på extremiteter. Vid mindre, enstaka keloider kan silikonplatta vara att föredra. I bägge fallen måste man entusiasmera patienten.

En behandlingsform som användes flitigt tidigare var steroidinjektioner. Preparatet som rekommenderas är Kenacort (Deltisone) som sprutas inne i själva keloiden 2-3 gånger med någon/några veckors mellanrum. Detta är smärtsamt för patienten. Ytterligare en nackdel är att huden kan atrofiera och bli "papperstunn" av behandlingen. Erfarenhetsmässigt visar det sig tyvärr att de som inte svarar på alternativa behandlingsformer inte heller svarar särskilt bra på cortison.

Beträffande silikonplattor finns flera olika fabrikat att välja på. Själva använder vi Mepiform. Silikonförband har nyligen "släppts" till apoteken, där de kan inhandlas receptfritt av patienterna. För behandling av keloider på öronen kan man ibland med framgång kombinera silikonplåster med ett clipsörhänge. Både plåster och örhänge ska bäras så ofta det är praktiskt genomförbart, helst dygnet runt. Om keloiden på örat är hyfsat smal vid basen går det ibland att operera och att sedan förebygga recidiv genom att behandla i efterförloppet med clipsörhänge och Mepiform (silikonplåster).

JOBST-förband för ärrbehandlingSilikonplåster för ärrbehandling









Bilderna nedan visar en ärrhypertrofi över armbågsleden (efter syrabrännskada) i aktivt skede respektive efter 6 månaders behandling med kompressionsförband i kombination med Silikonplåster. Behandlingen avbryts när hyperemien helt har avklingat (normalt efter 12-24 månaders behandling).

Ärrhypertrofi före behandlingÄrrhypertrofi efter 6 månaders behandling med JOBST

 

 

 

 

 

Kontroll

Vid behandling med såväl kompressionsförband som med silikonplatta måste man försäkra sig om att patienten följer ordinationerna, annars är behandlingen meningslös. Eftersom förbanden är dyra (gäller även silikonplattan) måste patienten entusiasmeras med jämna mellanrum. Utebliven effekt av behandlingen är ofta ett tecken på att ordinationen inte efterföljs.

Kontrollintervallen måste anpassas efter patientens behov, men i allmänhet räcker det med kontroller med 2-3 månaders mellanrum. Behandlingen avbryts när hyperemien har avklingat helt och inte återkommer efter någon halvtimme utan förband. "Normal" behandlingstid är 12-24 månader. 

 


Sid-funktioner och -information

Sidan granskades den 11 augusti 2010

Innehållsansvarig: Anna Josefsson

Publicerad av Anita Pettersson