Du är på Region Örebro läns webbplats.

Region Örebro län Region Örebro län
Sök

Skrivtävlingen Writeit – Här är vinnarna för 2025

Publicerad: 2025-10-16 16:30

I Örebro län kryllar det av duktiga skrivande unga. Det syns i skrivtävlingen Writeit som Region Örebro län arrangerar. Nu har juryn utsett årets vinnare!

Jury till skrivtävlingen Writeit uppradad, fyra personer står bredvid varandra och kollar in i kameran.

Juryn från vänster: Arne Johnsson, Åsa Sandell, Aya Kanbar och Linda Al Abdallah Foto: Rebecca Hoffstein/Region Örebro län

Till och med den sista september 2025 kunde ungdomar i Örebro län skicka in tävlingsbidrag. Det är tävlingens andra år i rad och texterna som kom in i år var allt från kortare dikter till längre noveller. På något sätt skulle tävlingsbidragen beröra tävlingens tema som i år var nostalgi.

Vinnarna

Ungdomarna har tävlat i två kategorier beroende på ålder: 13–16 år och 17–20 år.

Vinnare i klassen 13–16 år:

  • 1:a Agnes Marcusson med texten Den gamla vägen
  • 2:a Isabelle Sangwiset med texten Ta mig tillbaka till er
  • 3:a Fatemeh Heidary med texten Vågor av det förflutna

Vinnare i klassen 17–20 år:

  • 1:a Xenia Nyhlin Hallbäck med texten 3:1
  • 2:a Zahraa Zaidan med texten Vi som höll ihop
  • 3:a Greta Herbinger Rygne med texten Jag minns i presens

Nedanför kan du läsa vinnarbidragen! Texterna kommer även att publiceras i en litteraturtidskrift som skrivgruppen Writeit jobbar med.

Juryn

Här är jurydeltagarna som har läst bidragen som har varit anonymiserade och beslutat om vinnarna:

  • Arne Johnsson
    Poet, litteraturkritiker och bibliotekarie på Lindesbergs bibliotek. Arne debuterade som författare 1985 och har hittills gett ut fjorton diktsamlingar.
  • Åsa Sandell
    Kulturjournalist, författare och före detta proffsboxare. Jobbar på Nora bibliotek.
  • Aya Kanbar
    Poeten som har gett ut två diktsamlingar och var aktuell som
    sommarpratare 2025 i Sommar i P1.
  • Linda Al Abdallah
    Ingår i skrivgruppen Writeit och kom tvåa i Writeit skrivtävling 2024.

Prisutdelningen

Prisutdelningen för skrivtävlingen Writeit äger rum lördagen den 8 november på Litteraturens lördag på Club 700 i Örebro. Välkommen dit!

Litteraturens lördag är en bokmässa i Örebro med bokbord och samtal dit olika författare med koppling till länet kommer. 

Varför en skrivtävling?

Writeit föddes från ett projekt som Region Örebro län jobbade med hösten 2024 med namnet Unga skriver. Projektets syfte var att undersöka behovet av ett skrivnätverk, skapa sammanhang för skrivande unga och göra en skrivtävling. Kort och gott handlade det om att få fler unga att skriva eller öka intresset för skrivande bland unga i Örebro län.

Under 2025 har Writeit växt och nu finns det en skrivgrupp. Här kan du läsa om Writeit. 

I Örebro län ser vi en negativ trend, allt fler går ut grundskolan utan godkända betyg. Vi vill med hjälp av skrivaktiviteter främja och skapa intresse för skrivandet som kan ha en positiv inverkan i alla skolämnen och påverka resten av livet. 

Samverkan

Writeit arrangeras av Litteratur i Örebro län och Biblioteksutveckling Region Örebro län i samverkan med folkbiblioteken i Örebro län, Studieförbundet Sensus och föreningen Tegelbruket.

Den gamla vägen

Jag vet inte vad som drog mig till det, vilka tankar som hade slagit rot i mitt huvud just då, men när jag gick hem idag så valde jag den gamla vägen. Den vägen du alltid gick. Med tiden har det blivit en omväg, slösad tid. Slösad energi. Men just idag ville jag se din oskyldiga blick igen, höra ditt gälla skratt.

När jag gick där, med blicken fäst i fjärran och skorna släpandes i den slitna asfalten bakom mig, tillät jag mina tankar att vandra fritt omkring. Tillbaka till förut. Tillbaka till den tiden när du gick här varje dag. Jag lyfte blicken mot molnen just när solen tittade fram igen. Det bleka ljuset kastades ut och slängde mörka skuggor över den kalla marken och just då, för en kort sekund när min skugga härmade alla mina rörelser, var det som att du gick där bredvid mig.

Du såg ut precis som jag kom ihåg dig, med skuttande steg och en oskyldig blick. Vinden lekte i den blommiga kjolen du bar, den mamma gav dig till din födelsedag i juli och som du inte hade tagit av dig sedan dess. Du hade på dig den hela hösten innan hon till slut övertalade dig att byta till byxor. Den ligger fortfarande i min garderob och skräpar, ibland tar jag fram den och låtsas att den fortfarande passar. Den tidiga sommaren hade precis börjat blotta de små fräknarna på din näsa och dina knän var färgade gröna av gräset. Både du och mamma hade försökt få bort fläckarna men de var lika envisa som blåmärket du hade på din armbåge. Du hade släppt ut ditt långa, toviga hår. Det var lika vitblont som då.

Du log mot mig som om du fortfarande kände mig. Som om du fortfarande visste vem jag var. Du sa ingenting men när våra blickar möttes insåg jag hur mycket du såg upp till mig. För dig var jag inte vad alla andra har gjort mig till, din fantasi var för stark och jag vågade inte slå hål på din ljusa framtidstro. För dig var jag den du ville att jag skulle vara. Den jag ville vara. Mig själv.

Du skuttade fram där vi gick, men du yttrade inte ett enda ord och jag ville inte bryta tystnaden. Jag behövde inte höra dig prata, din röst fanns redan i fågelkvittret runt omkring oss, i plaskandet i vattnet några meter bort.

Runt omkring mig yrde snön i den kalla vinterns eviga kyla och den slitna vinterjackan jag bar blev bara tyngre och tyngre för varje steg vi tog. Den tyngde ner mina axlar tills det kändes som att de släpade i marken och jag började hamna efter, jag hängde inte med. Du märkte knappt att jag stannade, men så vände du dig om, log mot mig och räckte mig handen.

Du ville att vi skulle bära tyngden tillsammans, ty du tänkte att tiden var det enda som skilde oss åt. Men med tiden kommer ensamheten, skräcken och tystnaden. Med tiden kommer erfarenheten, visste jag. Tyngden jag har satt på mina axlar är ingenting för ett barn, visste jag. Vet snart även du. Men jag var för feg för att tala om det för dig och du var för ung för att förstå.

Men jag tänker på dig nu så som jag gjorde då, när jag stod där i den dyblöta snön med min jacka av bly och frös, när jag såg dig skrattandes skutta hem i dina slitna sandaler. Dina små ben bar dig, men jag kunde se på dina omplåstrade ben att du många gånger fallit. Jag tänker på dig nu, här, i ett främmande rum, i en främmande kropp, som jag gjorde då, när allt jag riktigt kände till var mig själv.

Du vet inte hur det är att vara jag än och för det är jag glad, för det är jag tacksam. Men jag vet hur det är att vara du, för jag är fortfarande du, en del av mig kommer alltid att vara dig även om jag växt upp nu och förändras.

Och jag vet att du tänker på mig också, eller åtminstone den du tror att jag är, den du vill att jag ska vara, och jag vet att du är stolt. Men jag vet också att tiden kommer hinna ikapp dig snabbare än du hinner springa ifrån den. Och jag vet att du snart kommer bli besviken.

Men än går du den gamla vägen hem, i din blommiga kjol som mamma gav dig. Brevlådorna du passerar når dig knappt till huvudet och melodin du nynnar på är glad och barnslig, men det är fortfarande din favorit, ty du kom på den själv. Snart kommer du glömma bort att den någonsin ens existerade, men än vågar du drömma.

Det tog längre tid för mig att komma hem än för dig, trots att vi bor i samma hus. När jag väl kom fram var jag utmattad och kollapsade på golvet med en gång, bara för att ta den gamla vägen hem igen imorgon.

Ta mig tillbaka till er

Telefonen ringde strax innan 22:30. Ben hade precis kommit ut ur duschen,
endast en handduk runt höften, håret droppandes. Hans mammas nummer lyste upp mot honom. Han stod bara och stirrade på skärmen, fundersam på om han skulle svara eller inte. Han var kall och blöt, men det var ovanligt av henne, av någon — att ringa så sent om det inte var något viktigt.

Med det på tanken svarade han.

“Hej mamma.”

“Benjamin, hej — har du sett annonserna?”

“Vilka annonser?”

Hans mamma började förklara. Ben lyssnade i tystnad och mumlade ett par
tysta svar, osäker på hur han skulle reagera — en våg av känslor sköljde över
honom. Hon skickade ett par skärmdumpar som han skrollade igenom medan
hon fortsatte prata.

Samtalet varade endast i några få minuter, men mot slutet kände han sig tom. Han la på, lät handen falla slappt till sidan, stirrandes in i inget.

Livlöst gick han in i sitt rum, satte på sig kläder och la sig i sängen. Med telefonen fortfarande i handen, stirrade han upp i taket. Tankarna snurrade, känslor han inte trodde skulle omfamna honom i bara 32 års ålder svalde honom långsamt.

Han slöt ögonen och lät minnena skölja bort honom. Bort till platsen där han förmodligen var som lyckligast. Till timmer-hyddorna och den knackiga bryggan som alltid hade en lös planka. Till brända marshmallows och sena kvällar. Till fyra leende ansikten, nu suddiga — men då hade de lyst upp hela
natten. Ja, somrarna då han fick spendera tre hela veckor på Lejon Stolthetens kollo — när tiden fortfarande funnits där — de var utan tvekan de bästa åren i hans liv. Han hade nog aldrig skrattat så mycket som han gjort då, när gänget fortfarande hade kontakten, då de fortfarande var unga och inte tänkte på något annat.

Ben log sorgset på tanken.

Ibland, när kvällarna blivit för sena och livet slog honom extra hårt, önskade han inget mer än att kunna gå tillbaka i tiden och leva om allt.

Nu skulle han aldrig få chansen.

Det ska rivas. Det har inte varit aktivt på flera år och nu ska marken auktioneras ut.

Platsen där hans lyckligaste minnen fötts ska jämnas med marken. Någon rik idiot ska säkert bygga en sommarstuga som de knappt kommer använda.

Han undrar om de andra vet. Henrik, Max, August och Simon — vart höll de ens hus nuförtiden? Ben hade försökt hålla kontakten efter att han flyttat i 7:an, men distans, privatliv och tid hade kommit i vägen. Han hade flyttat tillbaka för sju år sedan, men hade inte varit modig nog att leta reda på dem. Han hade alla deras nummer, sånt var inte svårt att hitta — det svåra var att trycka på ’ring’-knappen. Många kvällar då han försökt dränka sina problem med en flaska hade hans finger svävat över August’s nummer, darrandes och längtandes, men som den fegis han var kastade han bara telefonen i väggen och drack tills han inte längre kunde känna.

Om August kunde se honom, om han kunde se honom nu — då skulle han utan tvekan slå honom i bakhuvudet och säga åt honom att bara göra det, för om han inte gjorde det skulle han dö med det på tanken.
Det var så, med Augusts bestämda ansikte i tanken som han satte sig upp i sängen, blicken fäst vid bilnycklarna på nattygsbordet.

Han satte på sig jackan, hoppade i skorna och gick ut genom dörren. Han tvekade bara en sekund innan han ruskade på huvudet och satte sig i bilen.

Hans händer greppade ratten hårt nog för att höra lädret pressas.

När han väl parkerade bilen hade solen redan börjat titta fram över horisonten. Skyltarna var det första som välkomnade honom när han klev ut ur bilen. Sönder och vandaliserade, färgerna blekta över åren — totalt bortglömd. Grindarna var också slitna, men inte så mycket som skyltarna.

Ben klättrade över den, puttade bort ‘till salu’-lappen som hängde över den ochföljde den breda stigen som han gjort så många gånger som barn.

Den kändes kortare än vad han minns den, men nu var hans ben längre och tog honom längre för varje steg. Varenda sten, buske och träd, allt kändes så familjärt — trots att han inte varit här på över 18 år.

När han väl kom fram till stugorna och grillplatsen var han dränkt i spindelnät. Han plockade väv från håret och vandrade runt den stengrill han hjälpte att bygga när han var åtta. Han drog fingret längst kanten på en av trästockarna de brukade sitta på. Det blev täckt av sot och spindelnät.

Hans blick föll på träpinnarna som stod lutade mot järngallret. Fem stycken, alla en tredjedel av den längd som de var en gång i tiden. Återanvända av deltagare som kommit efter dem, ja, utan tvekan — men de var ändå deras. Den längsta pinnen hade kvar den röda linjen Ben målade dit. Skratt och en dålig spökhistoria ekade i huvudet.

Han gick vidare. Försiktigt klev han över fallna takplattor som låg över hela trappen, duckade under en stupränna som hängde över kanten och skivor av sönderslaget glas. Stugan som en gång varit som ett andra hem var nu bara ett tomt, sönderslitet skal av dess forna stolthet. När han tittade in genom en trasig ruta, flashade bilder av kuddar på golvet och krigs vrål av lycka framför hans ögon. Max ståendes på bordet i mitten, en kudde i handen framför honom som sköld och hot riktade mot den som försökte komma nära — Henrik som alltid tacklade honom till golvet efter att ha fått kudden i nyllet —
August som skrattade tills han vek över och blev anfallen av både Max och Henrik. Sen Simon som låg i sängen och försökte sova, ända tills någon drog kudden från under hans huvud, och sedan gick vidare till att vinna hela kuddkriget.

Ben kunde inte låta bli att skratta. Lika snabbt som leendet kom, lämnade det hans läppar.

Aldrig mer.

Han gick till bryggan — fortfarande sig lik, men han kunde se hur den börjat luta mer åt ena sidan. Han satte en fot på den, kände hur träet knackade under hans vikt och bestämde sig för att inte ta risken.

Istället började han gå höger förbi stugorna mot skogen. Han duckade under grenar och föste bort nät tills han stötte på den stora stenen som såg ut som en rumpa. Arsel sprickan, som Max alltid brukade säga, för att den var så rund och hade en spricka i mitten.

Han tog vänster vid den, sen följde han bara stigen. Ända tills han stannade framför den största trädstammen i hela skogen.

Fem bokstäver skrivna av inhamrade spikar i olika färger stavade ett fult påhittat ord som hade den dummaste betydelsen någonsin stirrade tillbaka på honom.

B-A-M-S-H; bajsa alltid med strålande humör.

Först hade det bara varit menat att vara deras initialer, men August hade
insisterat på att det skulle betyda något mer. Henrik och Max hade kommit upp med många idéer som inte hängde ihop eller så var de helt enkelt för dumma, så i slutändan sa Simon det bara på skoj— men alla hade tyckt det lät kul. Så det blev det. Bajsa alltid med strålande humör— dumt, så otroligt dumt. Så dumt att det fick Ben att börja gråta tills han gled ned längs stammen tills han satt på marken.

Han dunkade huvudet mot stammen. Han ville både gråta — vilket han redan gjorde, skratta och skrika. Hur kunde hans liv vara så mörkt och dystert nu — när det en gång var så ljust? Hur kunde han nu somna om nätterna bara för att önska att han inte skulle behöva vakna när han en gång önskat att han aldrig behövde sova?

Hur kunde han någonsin låtit sig själv tappa kontakten med de bästa vännerna han någonsin haft?

Nu skulle platsen där allt han höll kärt rivas, det enda stället där minnena fortfarande var något klara och inte helt suddiga. Platsen där de träffades, där de skrattade, där de faktiskt kunde leva — platsen han hoppats de kanske skulle träffats på igen, en vacker dag då han slutade vara rädd, rädd för att hoppas — för att se…

…att se — nej. Han kan inte, det var löjligt — idiotiskt även.

Men han var en idiot — en stor idiot. En idiot med en kanske idiotsäker plan i görningen.

Han fiskade upp telefonen ur fickan, knappade in numret han memorerat i över tio år och stannade med fingret över knappen.

Skulle han verkligen? Vågade han, efter alla år, efter… efter allt? August kanske lägger på sekunden han hör Bens röst — men då skulle han ändå ha försökt — och han skulle iallafall få höra hans röst en sista gång.

Han tryckte på knappen, höll telefonen mot örat och väntade på att signalen skulle nå fram. Fem bip, fem långa bip som fick oron att växa, sen svarade någon.

”Ja, det är August?”

Ben andades bara ut och lät den röst han drömt om smälta in i hjärnan.

“Hallå?” Kom den igen. “Är det någon där?”

Han knöt näven — det var nu eller aldrig.

“Hej, August — det är jag.”

Ett intag hördes från andra sidan luren.

“Ben?”

“Ja, det är jag.”

Det blev tyst igen. Han slutade nästan andas. Skulle August lägga på nu? Nej, det tillät han inte.

Innan Agust han säga något eller avsluta samtalet, skrek Ben praktiskt taget;

“Vill du köpa och leda ett kollo med mig och de andra grabbarna?!”

“V-va?”

Vågor av det förflutna

Om nätterna kommer minnena flödande, som vågorna i det kalla havet sköljer
sig det förflutna över mig

Jag längtar efter en tid som inte kommer, som redan har gått förbi mina ögon

Bilderna på väggen är det enda jag kan göra för att leva om det som redan har hänt

Det förgångna lämnar mig aldrig, längtan för de gamla tiderna är som en pil i
mitt hjärta

Jag vill ha det som redan har passerat, varför vill jag ha något som kan inte kan få?

Det förflutna har försvunnit, men det kommer leva vidare i mitt hjärta

De gamla tiderna är som fjärilar som flyger i luften, jag försöker fånga en, men de flyger iväg, tills de försvinner ur mitt sikte

Och det enda jag kan göra är bara att minnas och hoppas på att få en glimt av den igen

Åh, ta mig tillbaka till de dagarna, till det jag längtar efter så, låt mig känna den glädjen igen, låt mig ta vara på den tiden igen och aldrig mera ta något för givet

För denna känsla, denna längtan, är som ett ljus, mitt enda hopp om att bra dagar kan komma igen, att allt kan bli som förut

3:1

Jag är ingen kvinna, jag är inget barn.

Jag är under andras vård. Berövad av mitt eget beslutstagande, mina egna val.

Jag är av apatisk karaktär, en despoti för alla syndare.

Jag är en självgjord revolutionär, hann inte ifatt när alla skyndade.

Jag är lämnad i min rottingkorg, bland vass där fåglar dränks.

Jag är en saga för de yngre, om min sorgsna incident. Det händer aldrig dem.

Jag är det blod som aldrig lockar, det verket ingen rör.

Jag är längtan för något annat, en orubblig pläd invävd i golvets uppslitna trä.

Jag är inget du vill höra, så se mig från denna vy:

Jag är allt jag en gång varit, och allt jag kommer bli.

Jag var barnet som bar vitt, min mammas ord fastklistrade på min näthinna.

Jag blir kvinnan i en svit, på en gata, i en diktsamling inbunden i sammetstyg.

Jag är inte den jag önskat, men jag önskar inte dö.

Jag är försiktig med mina påståenden: Jag avundas ni som gör.

Vi som höll ihop

Jag minns oss barn på gården, vi var så många men ändå kändes det som om vi var en och samma. Som en familj. Vi saknade mycket som andra barn hade. Någon hade inte en pappa hemma, någon annan hade en mamma som jobbade hela nätterna. Hos vissa fanns inte alltid pengar till nya kläder eller leksaker. Men på gården spelade det ingen roll, där delade vi på allt. Där var vi aldrig ensamma.

Vi lekte från morgon till kväll, fotboll, brännboll, kurragömma mellan höghusen. Skrubbsår, svettiga tröjor, skratt som ekade. Vi delade på boll, på en chipspåse och på hemligheter vi aldrig vågade säga till någon annan. När någon hade med sig en påse solrosfrön, gick den runt tills det inte fanns en enda kärna kvar. Vi hade inte mycket, men vi hade varandra. Och det kändes större än allt.

Det fanns bråk också. Det gick snabbt från skratt till skrik. Någon blev arg för en tackling, någon kände sig utanför. Men lika snabbt som tårarna kom, lika snabbt var de borta. För vi visste att vi behövde varandra. Vi kunde inte vara länge i en konflikt, för utan gemenskapen var vi inget.

De äldre killarna var alltid där, som förebilder vi sneglade mot. De spelade
fotboll på planen, starka, högljudda, självsäkra. Vi beundrade dem, även när de låtsades att de inte såg oss. Vi tjejer ville vara som dem, fria, orädda, viktiga. De visade oss något vi inte kunde förklara, en sorts styrka vi längtade efter.

Somrarna doftade grill och asfalt. Mammor ropade från balkongerna, pappor
som pratade högt med varandra på olika språk. Någon spelade musik från hemlandet, någon annan sjöng med på radion. Det var kaos av röster, ljud och dofter. Men för mig var det trygghet. Jag älskade att sitta på bänken, känna allting blandas, höra våra skratt stiga upp bland höghusen.

Och kvällarna.. de var magiska. Solen gick ner, himlen färgades orange och rosa. Lamporna tändes och våra skuggor blev långa över asfalten. Vi satt på gungorna, pratade om framtiden fast vi knappt visste vad framtiden var. Vi drömde om att resa, om att bli något stort, om att en dag lämna gården. Vi visste inte hur, men vi trodde på det. Vi måste tro på det.

Men under all glädje fanns också en sorg. Vi var barn som saknade något hemma, men fann det hos varandra. När en av oss var ledsna, la vi en arm runt den personen. När någon inte hade pengar till kiosken, bjöd någon annan. När någon var rädd stod vi tillsammans, vi lärde oss tidigt att kärlek inte alltid fanns inom väggarna hemma. Men den fanns på gården, bland oss.

Regnet var som vår egen fest. När himlen öppnade sig sprang vi barfota över gården, kläderna klibbade mot kroppen, håret fast i ansiktet. Vi brydde oss inte. Vi skrattade så högt att det dränkte ljudet av åskan. Det var som om vi ville visa världen att inget kunde stoppa oss, inte ens stormen.

Nu, när jag ser tillbaka, känns allt så stort och så litet på samma gång. Lekplatsen var vårt universum, bänken var vår samlingsplats, gården var vårt hem. Vi var barn som saknade mycket, men vi saknade aldrig varandra. Det var vår rikedom, vår styrka.

Jag bor fortfarande här och ibland när jag ser dagens barn springa på samma asfalt, känner jag tårarna bränna. De vet inte om våra skratt, våra hemligheter, våra drömmar. Men när vinden bär med sig deras röster, hör jag våra röster igen.

Jag ser våra skuggor blandas med deras.

Förorten var aldrig bara betong. Den var vårt hjärta. Den var vår familj när vi behövde den som mest. Och i mitt hjärta kommer vi alltid finnas kvar, vi barn som saknade men som ändå hade allt.

Jag minns i presens

Jag minns i presens
Minns hur våra kroppar förenas i tretakt
Vi är en del av musiken
ett dansdjur bland andra dansdjur

Jag hör ljudet av paddeln som träffar vattenytan
Droppar från spetsen förenas med regnet
Vi tar skydd i danspaviljongen
Kyla ut i fingertopparna
Mina händer på din varma mage

Vi ger och tar av varandras balans
låter gravitationen styra
Jag minns dina händer
Fingrar som vant rör vid fiolsträngarna

Vi ligger på rygg
Jag ser på dig medan stjärnor faller från himlen
borde titta upp och önska

Jag minns avskedet och saknaden
dränker den i dans
Tack
det är vackert att minnas

Hade du nytta av innehållet på denna sida?

Senast uppdaterad: den 16 oktober 2025

Bläddra bland resultaten på din sökning