”Jag tänker jättemycket på döden just nu eftersom jag har fått en blodcancerdiagnos”
Publicerad: 2025-02-14 05:00
En av alla dem som hoppas på den medicinska forskningens framsteg är Jenny Eknor i Nora. I somras fick hon veta att hon drabbats av en mycket ovanlig form av blodcancer, som i dag är obotlig. För Nyckelfonden beskriver hon med egna ord sin upplevelse av att få en cancerdiagnos och hur sjukdomen påverkar hennes vardagsliv på bageriet i Nora.

Foto: Frida Edlund
”Jag sitter i bilen och gråter ohejdat över det fantastiskt vackra sommarlandskapet som susar förbi utanför. Jag gråter för att jag ska dö ifrån det en dag. Och för att jag ska dö ifrån mina barn. Det gör så ont. Tårarna rinner och jag tänker att alla ska dö ifrån det här. Träden, den varma solen mot huden och våra närmaste. Alla vet vi om det. Vi vet bara inte när och vi vill inte tänka för mycket på det. Gott så.
Jag tänker jättemycket på döden just nu eftersom jag har fått en blodcancerdiagnos. I början av sommaren startade utredningen och fyra dagar innan invigningen av mina nya bagerilokaler fick jag besked. Sådana här besked får man ju liksom inte i ett vacuum utan mitt i pågående liv. Ny personal som skulle anställas, löner som ska betalas ut, degar som jäser och barn som ska hämtas vid bussen. Och den där tanken att dö ifrån sina barn har varit det absolut jobbigaste.
Symptomen på min cancer har kommit smygande långsamt under många år. När jag och Julien dansade och hade workshops ihop körde vi ibland många timmar i sträck. Någon gång under en sådan dag brukade han alltid ropa ”är du trött” och jag svarade ”jag blir aldrig trött”. Det gav mig energi att köra en timme till. Och det var så mycket jag.
Nu är det inte så längre. Jag blir trött efter mindre än en vanlig arbetsdag på jobbet. Orken tryter och många gånger de senaste åren har jag legat på golvet i bageriet i ren utmattning. Jag tänkte länge att det är ju inte så konstigt efter ett par år då jag slutat min 25 åriga-anställning, genomgått en skilsmässa, startat ett eget företag, arbetat tolvtimmarspass som standard, gått in i en ny stormig relation med en småbarnsmamma och haft tre tonåringar hemma. Man kan bli trött för mindre.
Jag har också börjat svettas igenom nätterna och har betydligt sämre kondition än vad jag förtjänar. Men jag är ju ändå fyrtioåtta och börjar bli klimakterietant. Tänkte jag. Men tyvärr handlar det inte om ålder eller hur mycket jag tränar utan om att de fungerande röda och vita blodkropparna blir utkonkurrerade av cancerceller.
Det tog ungefär fyra månader från att jag sökte vård till att jag fick diagnosen Waldenströms makroglobulinemi. Det är en mycket ovanlig sjukdom som 3–4 personer per miljon invånare får per år. Bland kvinnor under 50 som jag så är det ungefär en person om året som diagnostiseras i Sverige. Den är inte aggressiv men elakartad och obotlig. Sjukdomsförloppet går oftast långsamt och förhoppningsvis har jag flera år kvar med glädje och sorg, sol på huden och dans innan den tar kål på mig. Men jag ropar inte ”jag blir aldrig trött” längre och jag springer inte lika långt och fort som förut.
Länge tänkte jag att ”sån här är jag inte EGENTLIGEN”. Men jag har långsamt börjat förlika mig med att det är sån här jag är nu. Det jag inte kunnat förlika mig med ännu är att ständigt prata med folk om sjukdomar. Det är fortfarande typ det tråkigaste jag vet”.
Hur påverkar sjukdomen dig i dag?
”Just nu arbetar jag 50 procent för att orka med. När jag arbetade 100 procent så hade jag inget liv. Jag var så dödstrött av varje arbetsdag att kvällarna handlade om att gråta, duscha och ta sig i säng. Det är inget liv. Jag utreds just nu noggrant för att se vilka av mina symptom som orsakas av cancersjukdomen och om vissa symptom kan härledas till annat, som till exempel klimakteriet eller reumatologisk sjukdom och om vissa symptom kan lindras med enklare behandling så som järninfusioner, EPO-injektioner och annat innan man sätter in det tyngre artilleriet som också bryter ner kroppen.
Att vara relativt ung och ha en långsam cancer som inte går att bota är ju inte ett sprintlopp utan ett maraton, där det gäller att kunna må så bra som möjligt, så lång tid som möjligt med så få behandlingar det går".
Livsviktig forskning nära dig
Att drabbas av cancer sågs länge som en dödsdom. Så är det inte längre. Tack vare den medicinska forskningens framsteg överlever i dag sju av tio som får en cancerdiagnos. Nya behandlingsmetoder gör det möjligt för kroniskt sjuka att leva bra liv i många, många år. Du kan vara med och bidra till nästa stora forskningsframgång. Skänk ett bidrag till Nyckelfonden – lokal medicinsk forskning här i Örebro län. Läs mer på nyckelfonden.se
Hade du nytta av innehållet på denna sida?
Skicka gärna förslag till oss på hur sidan kan förbättras
Tack för din återkoppling!
Senast uppdaterad: den 14 februari 2025