Organdonation – en gåva som kan förändra och rädda liv

Men organdonation är också en väldigt personlig fråga för mig. Jag bär på en annan erfarenhet, utanför min roll som intensivvårdssjuksköterska. Som sjuttonåring diagnostiserades jag med njursvikt och har sedan dess genomgått tre njurtransplantationer.

Min senaste transplantation genomfördes 2021, efter fyra och ett halvt års väntan i hemodialysbehandling. Jag vet hur det är att vänta på ett nytt organ och hur en annan människas ställningstagande till organdonation kan ge livet tillbaka.

Att själv vara mottagare av ett organ är svårt att beskriva med ord. Det är också svårt för den som inte varit i samma situation att fullt ut förstå vad väntan och behandlingarna gör med en människa. Hur livet stannar upp och allt behöver sättas på paus. Hur jag, med njursvikt och utan egen urinproduktion, inte kunde äta en frukt eller dricka ett glas vatten utan att fundera över vilka konsekvenser det skulle få efteråt.

Det handlar om så mycket mer än att få ett nytt organ. Det handlar om att få tillbaka möjligheter, framtid och livskvalitet. Att få fortsätta leva det liv som jag så gärna vill leva.

Genom mitt arbete har jag också fått se donationsprocessen ur vårdens perspektiv. Jag vet att det bakom varje donation finns en människa som vi vårdar och anhöriga som befinner sig i en oerhört svår situation. Familjerna befinner sig mitt i en kris och samtidigt kan frågan om organdonation bli aktuell. Patientens egen uttalade vilja är alltid utgångspunkten. Om viljan inte är känd kan de anhöriga behöva hjälpa till att förmedla vad deras nära och kära hade önskat.

Jag upplever att familjerna, mitt i traumat och sorgen, ibland ändå kan finna ett hopp i tanken på att något från den människa de älskat får leva vidare. En tröst i mörkret och sorgen.

När jag och mina kollegor arbetar med denna process känner vi en enorm empati och respekt. För familjerna, för situationen och inte minst för människan som genom sin donation kan ge livet vidare till någon annan.

Jag känner en enorm tacksamhet över den möjlighet jag själv har fått. Det har inte varit lätt att bli njursjuk som ung, men erfarenheterna har också format mig till den jag är. De har fått mig att växa, utvecklas och se livet som den gåva det faktiskt är. Jag hade aldrig kunnat vara där jag är idag utan människor som tagit ställning till organdonation.

Jag dömer ingen som väljer att inte donera. Det är ett personligt beslut som alla har rätt att fatta utifrån sin egen övertygelse. Men jag tycker att det är så viktigt att faktiskt ta ställning, oavsett om svaret är ja eller nej. Och framför allt att våga prata med sina anhöriga om döden och sin egen önskan. Att låta dem veta hur man vill ha det.

När jag var yngre brottades jag med tankarna kring att en annan människa skulle behöva förlora livet för att jag och många andra skulle få möjligheten till ett friskare liv. Idag ser jag det som en gåva. En annan människa har gjort ett val, uttryckt sin vilja och genom det gett någon annan möjligheten till fortsatt liv- Att den dag mitt eget liv inte längre finns kvar på jorden kunna ge möjligheten vidare till någon annan. Så att den människan får förverkliga sina drömmar och leva vidare, kanske längre än jag själv fick möjlighet till.

För mig är organdonation inte bara en fråga om att rädda liv. Det är också en fråga om att ge liv vidare. ❤️