Den här webbplatsen använder kakor (cookies). Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Marte Meo - Av egen kraft

Vad är Marte Meo?
På Gryningen använder vi oss av en metod som heter Marte meo. Begreppet Marte Meo kommer från latinet. Fritt översatt betyder det ''av egen kraft'', vilket syftar på förälderns/föräldrarnas kraft och förmåga  att stödja sitt barn i dess utveckling. Metoden innebär att vi, i samråd med föräldern/föräldrarna, videofilmar dem tillsammans med sitt barn i olika vardagliga situationer.

Marte Meo-metoden, som tidigare kallades för Orion-metoden, utvecklades i slutet av 1970-talet i Holland av Maria Aarts. Metoden introducerades i Sverige 1991. Idén till Marte Meo-metoden utvecklade Maria i sitt arbete på ett behandlingshem för barn med behov av särskilt stöd. Hon ville på ett tydligare sätt kunna förmedla sin kunskap om samspel till barnens föräldrar. För att få ord på denna kunskap började Maria videofilma samspelet mellan barn och föräldrar i olika familjer. Utifrån dessa filmer identifierade Maria Aarts det som hon kallar ''den naturliga dialogen'' och som beskrivs mer nedan.

Hur går det till?
Tillsammans med föräldrarna gör vi upp om vilka situationer som ska filmas. Familjens uppdrag det vill säga vad de vill ha hjälp med, har betydelse för valet av situation. Är uppdraget att "få Julia att äta" kommer vi med stor sannolikhet att filma olika matsituationer. Fördelen med att videofilma är att det ger handledare och förälder/föräldrar möjlighet att i efterhand studera vad som händer i samspelet, både när det fungerar utan bekymmer och i mer problemfyllda situationer.

I stunder av lugn och ro, utan barn, studerar vi tillsammans korta sekvenser av film som handledaren valt ut.  Vi riktar vår uppmärksamhet mot barnet och tittar på hur det reagerar, signalerar sina behov och önskningar samt vilka initiativ det tar. Föräldern/föräldrarna får alltid möjlighet att dela sina egna tankar, reaktioner och upplevelser med handledaren. Tanken med Marte Meo är inte att tala om för föräldern/föräldrarna vad den/de gör för fel. Istället lyfter vi fram det som fungerar bra i samspelet och utgår från det. Tillsammans försöker vi hitta nya sätt att utveckla och stärka den vuxnes förmåga att bemöta sitt barn.

Den "naturliga dialogen" med exempel
Här följer en version av "den naturliga dialogen" som vi utgår ifrån på Gryningen.

1. Barnet blir sett i sitt uppmärksamhetsfokus genom att föräldern tittar och lyssnar på barnet. Barnets uppmärksamhet kan vara riktat mot andra personer, saker, något som händer eller inåt sig själv. Att utgå från barnets fokus är den gyllene vägen för att komma i dialog med barnet.

Exempel: Mamma tittar på Robin och ser att han är intresserad av lampan som blinkar. Mamma börjar också titta på den blinkande lampan och delar Robins fokus. 
 
2. Barnet får känslomässigt intonad bekräftelse av föräldern, med ord eller på annat sätt, att han/hon har uppfattat barnets uppmärksamhetsfokus eller initiativ. Det gör att barnet känner sig sett och därigenom blir föräldern viktig för barnet.

Exempel: Robin 6 månader gnäller. Mamma tittar på Robin och säger med bekymrad röst: "Oj, vad trött du är. Kom Robin", säger mamma medan hon lyfter upp honom från golvet. "Det är dax för dig att sova lite".

3. Barnet får tillräckligt med tid och utrymme för att reagera på det föräldern gör eller säger. Det gör att barnet upplever sin reaktion som betydelsefull och en rytm mellan föräldern och barnet kan uppstå.
 
Exempel: Pappa "pruttar" Ellen, som är 4 månader gammal, på magen. Innan han gör det en gång till väntar han en stund för att se Ellens reaktion. Verkar hon tycka att det är kul gör han det kanske en gång till. Börjar Ellen skrika slutar pappa. 

4. Barnet får stöd av att föräldern småpratar med barnet om vad barnet gör och upplever. Det hjälper barnet att koncentrera sig, att bli medveten om sig själv och att utveckla sitt språk.

Exempel: Filippa 3 år målar med fingerfärg. Pappa sitter bredvid. "Åh, vilka härliga färger, rött och grönt", säger pappa. När Filippa har färg på sina händer sätter hon dem på ett vitt papper. "Titta vilka röda händer", säger pappa och pekar på konstverket. Filippa ser förtjust ut och tittar på pappa. "Det här var roligt Filippa", säger pappa. 

5. Barnet får stöd av att föräldern småpratar med barnet om det som sker, har skett och kommer att ske och det som upplevs, har upplevts och kommer att upplevas. Världen "presenteras" i dialogform. Det hjälper barnet till att göra världen begriplig och förutsägbar och förmedlar etiska värderingar. 

Exempel: Pappa bär Hanna i famnen och går fram mot mormor som gör soppa. Samtidigt småpratar pappa med Hanna. "Har du sett, här står mormor och gör soppa. Vad blir det för soppa tro? Tomater och lök, jag tror att det blir tomatsoppa idag, vad tror du? Åh, vad gott det luktar, eller hur Hanna! Jag är jättehungrig! Vilken tur att det snart är klart!" 

6. Barnet får stegvis vägledning av föräldern om vad barnet kan göra och vad som är målet. Det hjälper barnet att klara av nya situationer.

Exempel: Anton 3 år ska borsta tänderna och mamma talar om hur han ska göra. "Först måste du ha på lite tandkräm på tandborsten. Där ligger tandkrämen. Om du snurrar lite på korken, såhär (mamma visar lite) så brukar korken kunna lossna. Borsta fram och tillbaka och så lite längst in på de stora tänderna och så lite där uppe. Oj, nu har du mycket lödder i munnen, spotta ut det i handfatet. Åh, så får du borsta lite på den här sidan. Bra! Nu kan du spotta igen och skölja munnen. Och så tandborsten i tandborstglaset. Bra!"  

7. Barnet får uppmuntran av föräldern när barnet är på rätt väg. Det hjälper barnet att få en positiv självbild och energi att gå vidare.

Exempel: Kajsa 4 år ska ta på sig ytterkläderna och gå ut med pappa. Kajsa vill ha hjälp av pappa att dra upp dragkedjan på sin jacka. "Är det svårt tycker du", undrar pappa? Kajsa nickar. "Jag tror att du fixar det där själv Kajsa!", säger pappa. "Håll emot med den där handen", visar pappa, "och dra med den andra". Kajsa försöker igen. "Såja", säger pappa, "se, så bra det gick. Nu hann ju du före mig!"   

8. Barnet får hjälp att komma över nödvändigt obehag genom att föräldern sätter ord på barnets känslor och ger barnet vägledning steg för steg om hur det kan förhålla sig.

Exempel: Cesar 3 år är sjuk och behöver ta medicin. Cesar vill inte ha någon medicin. "Jag vet att du inte tycker att det är roligt att ta medicin", säger mamma. Cesar tar motvilligt emot medicinen. "Nu är det bara några droppar kvar på skeden", visar mamma. Cesar tar medicinen som är kvar. "Titta vad bra det gick!", utropar mamma."
 
9. Barnet får stöd i att ta sociala kontakter på ett fungerande sätt och att reagera adekvat på andra.

Exempel: Pappa håller Albin 1 år i famnen. Tillsammans tittar de ut genom köksfönstret. En bil stannar utanför och Albins farfar kliver ut. "Åh, titta Albin", säger pappa, "nu kommer farfar och hälsar på". "Vi vinkar till farfar". Pappa visar Albin hur man vinkar och Albin gör likadant. Nu går vi och öppnar dörren åt farfar.
                                       
10. Barnet får hjälp att komma igång och stöd att fullfölja genom att föräldern ger tydliga startsignaler och avläser barnets stoppsignaler och ger stöd till att orka en liten stund till, fullfölja och/eller genom att förbereda avslutning.

Exempel: "Nu är det dax att laga mat", säger mamma till William 3½ år. "Vill du hjälpa mig att skala potatis?" William står snart på en stol bredvid mamma och skalar potatis. När William är inne på sin femte potatis ser mamma att han börjar tröttna. Hon uppmuntrar honom att orka göra färdigt den potatisen och säger sedan: "Har du hjälpt mig färdigt nu?" William svarar ja och kasar ner från stolen. "Tack ska du ha för hjälpen, det var hyggligt", säger mamma.

Vill du läsa mer om Marte Meo, klicka på länken nedan:

http://www.martemeoforeningen.se/


Sid-funktioner och -information

Sidan granskades den 24 februari 2011

Innehållsansvarig: Maria Svanström

Publicerad av Kicki Rosvall