Katarina bidrar till bättre behandlingsmetoder

En av forskarna är Katarina Lindstedt. Hon arbetar som legitimerad hälso- och sjukvårdskurator och IPT-terapeut på Ätstörningsmottagningen i Örebro. Här berättar hon om sin forskarresa.

Jag började forska för att jag ville lära mig mer om ätstörningar. Redan när jag läste psykologi på universitet blev jag intresserad av det ämnet. Sedan blev jag blev uppmuntrad att söka en klinisk doktorandtjänst på Universitetssjukvårdens forskningscentrum och såg det som en spännande utmaning. Jag visste då ganska lite om vad det faktiskt innebar att gå en forskarutbildning, på gott och ont.

För tolv år sedan blev jag antagen som doktorand och åtta år senare disputerade jag på en avhandling om ungdomar med restriktiv ätstörning. Den visade bland annat på att sociala sammanhang utanför familjen verkar ha stor betydelse för ungdomars insjuknande, behandling och tillfrisknande. Sedan 2019 arbetar jag deltid som forskare i kombination med mitt kliniska arbete på Ätstörningsmottagningen.

Att forska är roligt på så många sätt! Jag tycker om att få lära nytt, lära mer, lära ut, lära känna andra som är intresserade av samma frågor och få handleda studenter och nyblivna doktorander. Forskningsarbetet är ofta flexibelt och tid och plats för arbetet varierar, vilket passar mig.

För att inspirera andra att börja forska tror jag ett bra sätt är att i olika sammanhang prata om vad forskning kan innebära, att det ofta handlar om att få lägga arbetstid på något som en brinner för och samtidigt bidra med ny kunskap och förståelse och nya perspektiv. Forskningen kan vara sprungen såväl ur en önskan om ett förändrat arbetssätt inom vården som ur en vilja att problematisera kring en aktuell samhällsfråga.

Med min forskning önskar jag bidra till ökad kunskap och förbättrade behandlingsmetoder inom den psykiatriska vården i allmänhet och ätstörningsvården i synnerhet. Att forska är sällan enkelt, men det är en del av utmaningen. Ibland är det svårt att hitta fram till rätt metoder, ibland saknas resurser för att kunna genomföra ett önskat projekt. Det är viktigt att vara flexibel som forskare och ha energi att starta om när det tar stopp. Det är värdefullt att få jobba i team med andra forskare, så att såväl hinder som framsteg kan delas med andra som vill åt samma håll.