Writeit – skrivaktiviteter för unga

Den gamla vägen

Jag vet inte vad som drog mig till det, vilka tankar som hade slagit rot i mitt huvud just då, men när jag gick hem idag så valde jag den gamla vägen. Den vägen du alltid gick. Med tiden har det blivit en omväg, slösad tid. Slösad energi. Men just idag ville jag se din oskyldiga blick igen, höra ditt gälla skratt.

När jag gick där, med blicken fäst i fjärran och skorna släpandes i den slitna asfalten bakom mig, tillät jag mina tankar att vandra fritt omkring. Tillbaka till förut. Tillbaka till den tiden när du gick här varje dag. Jag lyfte blicken mot molnen just när solen tittade fram igen. Det bleka ljuset kastades ut och slängde mörka skuggor över den kalla marken och just då, för en kort sekund när min skugga härmade alla mina rörelser, var det som att du gick där bredvid mig.

Du såg ut precis som jag kom ihåg dig, med skuttande steg och en oskyldig blick. Vinden lekte i den blommiga kjolen du bar, den mamma gav dig till din födelsedag i juli och som du inte hade tagit av dig sedan dess. Du hade på dig den hela hösten innan hon till slut övertalade dig att byta till byxor. Den ligger fortfarande i min garderob och skräpar, ibland tar jag fram den och låtsas att den fortfarande passar. Den tidiga sommaren hade precis börjat blotta de små fräknarna på din näsa och dina knän var färgade gröna av gräset. Både du och mamma hade försökt få bort fläckarna men de var lika envisa som blåmärket du hade på din armbåge. Du hade släppt ut ditt långa, toviga hår. Det var lika vitblont som då.

Du log mot mig som om du fortfarande kände mig. Som om du fortfarande visste vem jag var. Du sa ingenting men när våra blickar möttes insåg jag hur mycket du såg upp till mig. För dig var jag inte vad alla andra har gjort mig till, din fantasi var för stark och jag vågade inte slå hål på din ljusa framtidstro. För dig var jag den du ville att jag skulle vara. Den jag ville vara. Mig själv.

Du skuttade fram där vi gick, men du yttrade inte ett enda ord och jag ville inte bryta tystnaden. Jag behövde inte höra dig prata, din röst fanns redan i fågelkvittret runt omkring oss, i plaskandet i vattnet några meter bort.

Runt omkring mig yrde snön i den kalla vinterns eviga kyla och den slitna vinterjackan jag bar blev bara tyngre och tyngre för varje steg vi tog. Den tyngde ner mina axlar tills det kändes som att de släpade i marken och jag började hamna efter, jag hängde inte med. Du märkte knappt att jag stannade, men så vände du dig om, log mot mig och räckte mig handen.

Du ville att vi skulle bära tyngden tillsammans, ty du tänkte att tiden var det enda som skilde oss åt. Men med tiden kommer ensamheten, skräcken och tystnaden. Med tiden kommer erfarenheten, visste jag. Tyngden jag har satt på mina axlar är ingenting för ett barn, visste jag. Vet snart även du. Men jag var för feg för att tala om det för dig och du var för ung för att förstå.

Men jag tänker på dig nu så som jag gjorde då, när jag stod där i den dyblöta snön med min jacka av bly och frös, när jag såg dig skrattandes skutta hem i dina slitna sandaler. Dina små ben bar dig, men jag kunde se på dina omplåstrade ben att du många gånger fallit. Jag tänker på dig nu, här, i ett främmande rum, i en främmande kropp, som jag gjorde då, när allt jag riktigt kände till var mig själv.

Du vet inte hur det är att vara jag än och för det är jag glad, för det är jag tacksam. Men jag vet hur det är att vara du, för jag är fortfarande du, en del av mig kommer alltid att vara dig även om jag växt upp nu och förändras.

Och jag vet att du tänker på mig också, eller åtminstone den du tror att jag är, den du vill att jag ska vara, och jag vet att du är stolt. Men jag vet också att tiden kommer hinna ikapp dig snabbare än du hinner springa ifrån den. Och jag vet att du snart kommer bli besviken.

Men än går du den gamla vägen hem, i din blommiga kjol som mamma gav dig. Brevlådorna du passerar når dig knappt till huvudet och melodin du nynnar på är glad och barnslig, men det är fortfarande din favorit, ty du kom på den själv. Snart kommer du glömma bort att den någonsin ens existerade, men än vågar du drömma.

Det tog längre tid för mig att komma hem än för dig, trots att vi bor i samma hus. När jag väl kom fram var jag utmattad och kollapsade på golvet med en gång, bara för att ta den gamla vägen hem igen imorgon.

Ta mig tillbaka till er

Telefonen ringde strax innan 22:30. Ben hade precis kommit ut ur duschen,
endast en handduk runt höften, håret droppandes. Hans mammas nummer lyste upp mot honom. Han stod bara och stirrade på skärmen, fundersam på om han skulle svara eller inte. Han var kall och blöt, men det var ovanligt av henne, av någon — att ringa så sent om det inte var något viktigt.

Med det på tanken svarade han.

“Hej mamma.”

“Benjamin, hej — har du sett annonserna?”

“Vilka annonser?”

Hans mamma började förklara. Ben lyssnade i tystnad och mumlade ett par
tysta svar, osäker på hur han skulle reagera — en våg av känslor sköljde över
honom. Hon skickade ett par skärmdumpar som han skrollade igenom medan
hon fortsatte prata.

Samtalet varade endast i några få minuter, men mot slutet kände han sig tom. Han la på, lät handen falla slappt till sidan, stirrandes in i inget.

Livlöst gick han in i sitt rum, satte på sig kläder och la sig i sängen. Med telefonen fortfarande i handen, stirrade han upp i taket. Tankarna snurrade, känslor han inte trodde skulle omfamna honom i bara 32 års ålder svalde honom långsamt.

Han slöt ögonen och lät minnena skölja bort honom. Bort till platsen där han förmodligen var som lyckligast. Till timmer-hyddorna och den knackiga bryggan som alltid hade en lös planka. Till brända marshmallows och sena kvällar. Till fyra leende ansikten, nu suddiga — men då hade de lyst upp hela
natten. Ja, somrarna då han fick spendera tre hela veckor på Lejon Stolthetens kollo — när tiden fortfarande funnits där — de var utan tvekan de bästa åren i hans liv. Han hade nog aldrig skrattat så mycket som han gjort då, när gänget fortfarande hade kontakten, då de fortfarande var unga och inte tänkte på något annat.

Ben log sorgset på tanken.

Ibland, när kvällarna blivit för sena och livet slog honom extra hårt, önskade han inget mer än att kunna gå tillbaka i tiden och leva om allt.

Nu skulle han aldrig få chansen.

Det ska rivas. Det har inte varit aktivt på flera år och nu ska marken auktioneras ut.

Platsen där hans lyckligaste minnen fötts ska jämnas med marken. Någon rik idiot ska säkert bygga en sommarstuga som de knappt kommer använda.

Han undrar om de andra vet. Henrik, Max, August och Simon — vart höll de ens hus nuförtiden? Ben hade försökt hålla kontakten efter att han flyttat i 7:an, men distans, privatliv och tid hade kommit i vägen. Han hade flyttat tillbaka för sju år sedan, men hade inte varit modig nog att leta reda på dem. Han hade alla deras nummer, sånt var inte svårt att hitta — det svåra var att trycka på ’ring’-knappen. Många kvällar då han försökt dränka sina problem med en flaska hade hans finger svävat över August’s nummer, darrandes och längtandes, men som den fegis han var kastade han bara telefonen i väggen och drack tills han inte längre kunde känna.

Om August kunde se honom, om han kunde se honom nu — då skulle han utan tvekan slå honom i bakhuvudet och säga åt honom att bara göra det, för om han inte gjorde det skulle han dö med det på tanken.
Det var så, med Augusts bestämda ansikte i tanken som han satte sig upp i sängen, blicken fäst vid bilnycklarna på nattygsbordet.

Han satte på sig jackan, hoppade i skorna och gick ut genom dörren. Han tvekade bara en sekund innan han ruskade på huvudet och satte sig i bilen.

Hans händer greppade ratten hårt nog för att höra lädret pressas.

När han väl parkerade bilen hade solen redan börjat titta fram över horisonten. Skyltarna var det första som välkomnade honom när han klev ut ur bilen. Sönder och vandaliserade, färgerna blekta över åren — totalt bortglömd. Grindarna var också slitna, men inte så mycket som skyltarna.

Ben klättrade över den, puttade bort ‘till salu’-lappen som hängde över den ochföljde den breda stigen som han gjort så många gånger som barn.

Den kändes kortare än vad han minns den, men nu var hans ben längre och tog honom längre för varje steg. Varenda sten, buske och träd, allt kändes så familjärt — trots att han inte varit här på över 18 år.

När han väl kom fram till stugorna och grillplatsen var han dränkt i spindelnät. Han plockade väv från håret och vandrade runt den stengrill han hjälpte att bygga när han var åtta. Han drog fingret längst kanten på en av trästockarna de brukade sitta på. Det blev täckt av sot och spindelnät.

Hans blick föll på träpinnarna som stod lutade mot järngallret. Fem stycken, alla en tredjedel av den längd som de var en gång i tiden. Återanvända av deltagare som kommit efter dem, ja, utan tvekan — men de var ändå deras. Den längsta pinnen hade kvar den röda linjen Ben målade dit. Skratt och en dålig spökhistoria ekade i huvudet.

Han gick vidare. Försiktigt klev han över fallna takplattor som låg över hela trappen, duckade under en stupränna som hängde över kanten och skivor av sönderslaget glas. Stugan som en gång varit som ett andra hem var nu bara ett tomt, sönderslitet skal av dess forna stolthet. När han tittade in genom en trasig ruta, flashade bilder av kuddar på golvet och krigs vrål av lycka framför hans ögon. Max ståendes på bordet i mitten, en kudde i handen framför honom som sköld och hot riktade mot den som försökte komma nära — Henrik som alltid tacklade honom till golvet efter att ha fått kudden i nyllet —
August som skrattade tills han vek över och blev anfallen av både Max och Henrik. Sen Simon som låg i sängen och försökte sova, ända tills någon drog kudden från under hans huvud, och sedan gick vidare till att vinna hela kuddkriget.

Ben kunde inte låta bli att skratta. Lika snabbt som leendet kom, lämnade det hans läppar.

Aldrig mer.

Han gick till bryggan — fortfarande sig lik, men han kunde se hur den börjat luta mer åt ena sidan. Han satte en fot på den, kände hur träet knackade under hans vikt och bestämde sig för att inte ta risken.

Istället började han gå höger förbi stugorna mot skogen. Han duckade under grenar och föste bort nät tills han stötte på den stora stenen som såg ut som en rumpa. Arsel sprickan, som Max alltid brukade säga, för att den var så rund och hade en spricka i mitten.

Han tog vänster vid den, sen följde han bara stigen. Ända tills han stannade framför den största trädstammen i hela skogen.

Fem bokstäver skrivna av inhamrade spikar i olika färger stavade ett fult påhittat ord som hade den dummaste betydelsen någonsin stirrade tillbaka på honom.

B-A-M-S-H; bajsa alltid med strålande humör.

Först hade det bara varit menat att vara deras initialer, men August hade
insisterat på att det skulle betyda något mer. Henrik och Max hade kommit upp med många idéer som inte hängde ihop eller så var de helt enkelt för dumma, så i slutändan sa Simon det bara på skoj— men alla hade tyckt det lät kul. Så det blev det. Bajsa alltid med strålande humör— dumt, så otroligt dumt. Så dumt att det fick Ben att börja gråta tills han gled ned längs stammen tills han satt på marken.

Han dunkade huvudet mot stammen. Han ville både gråta — vilket han redan gjorde, skratta och skrika. Hur kunde hans liv vara så mörkt och dystert nu — när det en gång var så ljust? Hur kunde han nu somna om nätterna bara för att önska att han inte skulle behöva vakna när han en gång önskat att han aldrig behövde sova?

Hur kunde han någonsin låtit sig själv tappa kontakten med de bästa vännerna han någonsin haft?

Nu skulle platsen där allt han höll kärt rivas, det enda stället där minnena fortfarande var något klara och inte helt suddiga. Platsen där de träffades, där de skrattade, där de faktiskt kunde leva — platsen han hoppats de kanske skulle träffats på igen, en vacker dag då han slutade vara rädd, rädd för att hoppas — för att se…

…att se — nej. Han kan inte, det var löjligt — idiotiskt även.

Men han var en idiot — en stor idiot. En idiot med en kanske idiotsäker plan i görningen.

Han fiskade upp telefonen ur fickan, knappade in numret han memorerat i över tio år och stannade med fingret över knappen.

Skulle han verkligen? Vågade han, efter alla år, efter… efter allt? August kanske lägger på sekunden han hör Bens röst — men då skulle han ändå ha försökt — och han skulle iallafall få höra hans röst en sista gång.

Han tryckte på knappen, höll telefonen mot örat och väntade på att signalen skulle nå fram. Fem bip, fem långa bip som fick oron att växa, sen svarade någon.

”Ja, det är August?”

Ben andades bara ut och lät den röst han drömt om smälta in i hjärnan.

“Hallå?” Kom den igen. “Är det någon där?”

Han knöt näven — det var nu eller aldrig.

“Hej, August — det är jag.”

Ett intag hördes från andra sidan luren.

“Ben?”

“Ja, det är jag.”

Det blev tyst igen. Han slutade nästan andas. Skulle August lägga på nu? Nej, det tillät han inte.

Innan Agust han säga något eller avsluta samtalet, skrek Ben praktiskt taget;

“Vill du köpa och leda ett kollo med mig och de andra grabbarna?!”

…

“V-va?”

Vågor av det förflutna

Om nätterna kommer minnena flödande, som vågorna i det kalla havet sköljer
sig det förflutna över mig

Jag längtar efter en tid som inte kommer, som redan har gått förbi mina ögon

Bilderna på väggen är det enda jag kan göra för att leva om det som redan har hänt

Det förgångna lämnar mig aldrig, längtan för de gamla tiderna är som en pil i
mitt hjärta

Jag vill ha det som redan har passerat, varför vill jag ha något som kan inte kan få?

Det förflutna har försvunnit, men det kommer leva vidare i mitt hjärta

De gamla tiderna är som fjärilar som flyger i luften, jag försöker fånga en, men de flyger iväg, tills de försvinner ur mitt sikte

Och det enda jag kan göra är bara att minnas och hoppas på att få en glimt av den igen

Åh, ta mig tillbaka till de dagarna, till det jag längtar efter så, låt mig känna den glädjen igen, låt mig ta vara på den tiden igen och aldrig mera ta något för givet

För denna känsla, denna längtan, är som ett ljus, mitt enda hopp om att bra dagar kan komma igen, att allt kan bli som förut

3:1
Jag är ingen kvinna, jag är inget barn.

Jag är under andras vård. Berövad av mitt eget beslutstagande, mina egna val.

Jag är av apatisk karaktär, en despoti för alla syndare.

Jag är en självgjord revolutionär, hann inte ifatt när alla skyndade.

Jag är lämnad i min rottingkorg, bland vass där fåglar dränks.

Jag är en saga för de yngre, om min sorgsna incident. Det händer aldrig dem.

Jag är det blod som aldrig lockar, det verket ingen rör.

Jag är längtan för något annat, en orubblig pläd invävd i golvets uppslitna trä.

Jag är inget du vill höra, så se mig från denna vy:

Jag är allt jag en gång varit, och allt jag kommer bli.

Jag var barnet som bar vitt, min mammas ord fastklistrade på min näthinna.

Jag blir kvinnan i en svit, på en gata, i en diktsamling inbunden i sammetstyg.

Jag är inte den jag önskat, men jag önskar inte dö.

Jag är försiktig med mina påståenden: Jag avundas ni som gör.

Vi som höll ihop

Jag minns oss barn på gården, vi var så många men ändå kändes det som om vi var en och samma. Som en familj. Vi saknade mycket som andra barn hade. Någon hade inte en pappa hemma, någon annan hade en mamma som jobbade hela nätterna. Hos vissa fanns inte alltid pengar till nya kläder eller leksaker. Men på gården spelade det ingen roll, där delade vi på allt. Där var vi aldrig ensamma.

Vi lekte från morgon till kväll, fotboll, brännboll, kurragömma mellan höghusen. Skrubbsår, svettiga tröjor, skratt som ekade. Vi delade på boll, på en chipspåse och på hemligheter vi aldrig vågade säga till någon annan. När någon hade med sig en påse solrosfrön, gick den runt tills det inte fanns en enda kärna kvar. Vi hade inte mycket, men vi hade varandra. Och det kändes större än allt.

Det fanns bråk också. Det gick snabbt från skratt till skrik. Någon blev arg för en tackling, någon kände sig utanför. Men lika snabbt som tårarna kom, lika snabbt var de borta. För vi visste att vi behövde varandra. Vi kunde inte vara länge i en konflikt, för utan gemenskapen var vi inget.

De äldre killarna var alltid där, som förebilder vi sneglade mot. De spelade
fotboll på planen, starka, högljudda, självsäkra. Vi beundrade dem, även när de låtsades att de inte såg oss. Vi tjejer ville vara som dem, fria, orädda, viktiga. De visade oss något vi inte kunde förklara, en sorts styrka vi längtade efter.

Somrarna doftade grill och asfalt. Mammor ropade från balkongerna, pappor
som pratade högt med varandra på olika språk. Någon spelade musik från hemlandet, någon annan sjöng med på radion. Det var kaos av röster, ljud och dofter. Men för mig var det trygghet. Jag älskade att sitta på bänken, känna allting blandas, höra våra skratt stiga upp bland höghusen.

Och kvällarna.. de var magiska. Solen gick ner, himlen färgades orange och rosa. Lamporna tändes och våra skuggor blev långa över asfalten. Vi satt på gungorna, pratade om framtiden fast vi knappt visste vad framtiden var. Vi drömde om att resa, om att bli något stort, om att en dag lämna gården. Vi visste inte hur, men vi trodde på det. Vi måste tro på det.

Men under all glädje fanns också en sorg. Vi var barn som saknade något hemma, men fann det hos varandra. När en av oss var ledsna, la vi en arm runt den personen. När någon inte hade pengar till kiosken, bjöd någon annan. När någon var rädd stod vi tillsammans, vi lärde oss tidigt att kärlek inte alltid fanns inom väggarna hemma. Men den fanns på gården, bland oss.

Regnet var som vår egen fest. När himlen öppnade sig sprang vi barfota över gården, kläderna klibbade mot kroppen, håret fast i ansiktet. Vi brydde oss inte. Vi skrattade så högt att det dränkte ljudet av åskan. Det var som om vi ville visa världen att inget kunde stoppa oss, inte ens stormen.

Nu, när jag ser tillbaka, känns allt så stort och så litet på samma gång. Lekplatsen var vårt universum, bänken var vår samlingsplats, gården var vårt hem. Vi var barn som saknade mycket, men vi saknade aldrig varandra. Det var vår rikedom, vår styrka.

Jag bor fortfarande här och ibland när jag ser dagens barn springa på samma asfalt, känner jag tårarna bränna. De vet inte om våra skratt, våra hemligheter, våra drömmar. Men när vinden bär med sig deras röster, hör jag våra röster igen.

Jag ser våra skuggor blandas med deras.

Förorten var aldrig bara betong. Den var vårt hjärta. Den var vår familj när vi behövde den som mest. Och i mitt hjärta kommer vi alltid finnas kvar, vi barn som saknade men som ändå hade allt.

Jag minns i presens

Jag minns i presens
Minns hur våra kroppar förenas i tretakt
Vi är en del av musiken
ett dansdjur bland andra dansdjur

Jag hör ljudet av paddeln som träffar vattenytan
Droppar från spetsen förenas med regnet
Vi tar skydd i danspaviljongen
Kyla ut i fingertopparna
Mina händer på din varma mage

Vi ger och tar av varandras balans
låter gravitationen styra
Jag minns dina händer
Fingrar som vant rör vid fiolsträngarna

Vi ligger på rygg
Jag ser på dig medan stjärnor faller från himlen
borde titta upp och önska

Jag minns avskedet och saknaden
dränker den i dans
Tack
det är vackert att minnas

Lämlar. Lustiga små varelser, fluffiga och söta som små hamstrar. Kända för hur de hoppar av klippor tillsammans, I stora flockar. Vi skrattar åt dem. Hur kan man vara så dum att man hoppar ut för ett stup bara för att den framför än gör det?

Det vissa människor inte förstår, är att detta inte stämmer. Någon kom på det, det spreds vidare och snart hade alla hört myten. En gjorde något fel, och resten följde efter.

En bild cirkulerar på internet. En grupp tonåringar, lekande ute i vattnet. Glada, orädda och vårdslösa. De skrattar, ber deras kompis att hoppa i. Han vill inte, men rädslan för att bli utanför är för stor, och till slut lyder han. Tillsammans tar ungdomarna en bild. Blöta hår, glada leenden. I bakgrunden ser man den sista pojken. Han drunknar. Han kan inte simma. Men han ville inte vara utanför, så han gav sig ut i vattnet ändå.

Människor är flockdjur. Vi håller ihop, dras med av strömmen. Det finns inget värre än att bli lämnad av sin flock. För då är man ensam, och en ensam människa klarar sig inte länge.

Därför gör vi som alla andra. Vi följer flocken, kämpar för att hinna med, för att inte hamna bakom.

Ibland går flocken åt rätt håll. Vi leds mot lycka, vänskap, kärlek.

Ibland springer flocken åt fel hål. Bort från värmen, bort från tryggheten, rakt mot stupets brant.

Kanske vet vi att det är fel. Kanske vet vi att det kommer leda till våra död, men vi följer ändå.

Kanske tänker vi inte alls. Kanske är stupet fortfarande långt bort, då gör det inget om du springer snabbare. Snabbare, snabbare och snabbare. Tills marken försvinner under fötterna, och vi faller.

Kanske ser du inte ens stupet. Flockens ryggar blockerar synen. Allt du ser är dem. Så du är inte rädd. Du är inte orolig, tills det är för sent.

Kankse är ensamheten mer skrämmande än en säker död. 

Av: Minou Nilsanius

Trender. Vad är egentligen en trend?

Dyra kläder, dyrt smink och fina smycken.

Inte så farligt.

Om du inte lever i det.

Du vet inte vem jag är. Eller, du visste inte vem jag var, fram tills att jag köpte den där dyra jackan för 5000 kronor. Du vet inte vem jag är, eller vänta, nu vet du vem jag är; jag har den senaste mobilen som nyss släpptes. Ingen vet vem jag är så länge jag inte är rik, smal eller underbart vacker.

Jag var 12 år. Och jag köpte den där dyra jackan som alla hade på sig. Jag började borsta mitt hår och sminka mig. Kanske kan mina klasskamrater se mig nu? Kanske kan deras hånande skratt och spydiga kommentarer avta, nu när jag är mer som de?

Med ett pumpande hjärta och flackande, mascaratäckta ögonfransar går jag mot mitt röda, ganska så fula skåp i skolbyggnaden. Jag låser upp det och lägger försiktigt in min helt nya väska som mamma köpte åt mig. En av de populära tjejerna i klassen går förbi. Vi utbyter blickar, precis som vi alltid gör.

Men blicken är inte lika dömande. Den är inte lika dömande som den var veckan innan. Jag lägger märke till att hon hastigt drar blicken över min jacka, och mitt bultande hjärta börjar sakta men säkert att lugna ner sig. Jag märker ingen osmak i hennes ansikte, ingen negativ näsrynkning eller ögonbrynsrörelse. Hennes ögon är helt känslokalla. Men det är ändå bättre. Jag föredrar de känslokalla blickarna framför de hatiska. Och plötsligt slår det mig.

Hon såg mig. Hon såg min nya, dyra jacka och hon såg mina sminkade ögonfransar.

Nästa dag ler hon mot mig.

Dagen efter det pratar hon med mig.

Bara för den där jackan och mitt tillgjorda ansikte.

Vi börjar äta lunch tillsammans.

Hennes vänner berömmer min tröja och jag börjar snart att ha på mig den nästan varje dag. Jag passar äntligen in. För att jag följer trenden.

Vi går förbi min gamla bästa vän, hon som jag delat fler hemligheter än vad jag kan räkna till med.

”Fy fan, vad hennes mage hänger ut”

Hör jag i mitt öra, till följd av ett fniss. Jag fnissar i takt. Går raka vägen förbi och låtsas som att hon inte existerar.

Hon vet inte vem jag är längre. Hennes sårade och tårdränkta ögon talar starkare än vad hennes ord någonsin kunnat. Från och med nu så vet hon inte längre vem jag är. Men det gör inget. Hon följer ändå inte trenden. Hon är ändå utsatt.

Du vet inte vem jag är. Eller vänta, jag trampar på de som redan ligger, så nu vet du det. Du har ingen aning om vem jag är förens jag skrattar åt de som inte är exakt som jag. Du existerar inte för mig heller, så länge du inte gör exakt som jag gör och har lika mycket status som mig.

Jag pratar bakom din rygg, jag skrattar när du gråter och jag sprider rykten om dig. Så nu vet du vem jag är.

Jag har fyllt 13 år. Du vet vem jag är, och du undviker mig i korridorerna. Du är inte den enda som undviker mig, men det gör inget. Jag är ändå bättre än er.

Mina följare på instagram ökar. Varje dag lägger jag upp, väntar på berömmet som snart kommer att flöda in. Med ett leende på mina läppar ser jag hur statusen stiger, och jag fortsätter att följa trenden. Folk vet vem jag är, och folk vill vara som mig.

Du vet vem jag är nu. Jag har allt som du inte har. Jag har allt som mina bästa vänner har. Jag är trenden.

Du vet vem jag är, men inte att jag kollar mig i spegeln varje morgon och varje kväll, letar efter något som sticker ut. Något som jag måste ändra. Som en pepparkaksdeg i en form ska jag passa in, och jag letar desperat efter den lilla degbiten som gör pepparkakan knubbig och annorlunda från kakorna som görs i fabrik. De perfekta kakorna. För alla vet ju att man hellre tar en jämn, perfekt och fin pepparkaka på julafton, än en ojämn och knubbig.

Du vet vem jag är, men jag vet inte längre att kakorna som görs i fabrik är för perfekta för att göra på egen hand. Att det kommer att förstöra dig.

Jag hoppar över frukosten nästa morgon.

”Nej mamma, jag är inte hungrig.”

Mumlar jag, och mamma vet plötsligt inte heller vem jag är längre. Hon kollar ifrågasättande och upprört på mig när jag avböjer måltider. Jag måste passa in i formen. Jag måste följa trenden.

Du ser upp till mig, du vill vara som mig. För att du vet vem jag är, och enligt dig så är jag perfekt. Enligt mig så väger jag tio kilo för mycket.

Jag fyller 14, och jag går inte längre till skolan. Den dyra, fina jackan som jag fick när jag var 12 hänger ensam på en galge i källaren.

Den passar inte längre.

Den är för stor.

Du undrar vart jag är. Folk pratar om mig i skolan.

”Jag hörde att hon...”

”Vet du att hon…”

De påstår sig veta.

Men de vet ingenting.

De vet inte att jag ligger på ätstörningsklinik. Att jag blir itvingad dropp och medicin för att överleva.

Är det så här det är att följa trenden?

Min gamla bästa vän besöker mig på kliniken. Hon ser mig i ögonen. Men vi känner inte varandra längre. Jag kollar med osmak på hennes billiga, slitna jacka, och kommer på mig själv med att döma henne. Hon följer ju inte trenden.

Jag kollar ner på mina synliga revben och tunna handleder. Hon vet inte vem jag är, och det vet inte jag heller.

Men det är okej. För att jag följer trenden.

Av: Astrid Ekvall

Simon säger: gör som jag.
Gör allt som jag, dag för dag.

Simon säger: Nej! Du gör fel!
Udda är fel! Det är ett spel! Du gör fel!

Simon säger: håll tyst!
Om du vill att de ska tycka att du är schyst, håll tyst!

Simon säger: observera!
Om du vill veta hur du ska agera, observera!

Strunta i vad Simon säger.
”Ingen gillar fula tjejer”,
”Sluta upp med dina konstiga grejer”.

Strunta i vad Simon säger.
Stäng rösten ute, låt den inte komma in.
Tänk inte på hur den kryper in under ditt skinn.

Gör som jag.
Gör som jag.
Dag för dag,
Du ska göra som jag.

Du gör fel.
Du gör fel.
Allt är ett spel,
Och du gör fel.

Simon säger: gör inte så!
Minns du inte när du alltid gick på tå?
Du var så mycket finare då.

Jag säger: Jag är färdig med det där!
Du kan behålla din misär.
Du bestämmer inte vem jag är.

Av: Agnes Marcusson

Mitt stövelfäste rubbas över markens sanka dy,

någonstans, i fjärran, urskiljer jag gårdagen gry.

Med en desperation och en glöd,

med doften av brandrök och nöd.

Åkern slår ut likt vingar omkring min sargade gestalt,

detta är åkern där mina drömmar förr svalt.

Jag står mitt ibland fåglar i flock, alla rustade inför samma färd,

med hjärtslag bakom sköldar och blickar som svärd.

 

Frostbeklädda åkerfåror går jämsides

 mot horisonten, sedan bortom.

Flyttfåglarna lyfter, följer deras väg,

så fort, det verkar vara högst bråttom!

En svallvåg av flykt,

över oktoberhimlens bräckliga grå.

Insikten omsluter mig så väl:

detta är en flykt jag varken kan följa eller förstå.

Tjärsvarta fjädrar och dun likaså,

yr i ett vakuum efter stormens bevåg,

faller genom mina fingrar likt finkornig sand.

Jag önskar alltjämt att de kunde finna sig i min hand.

 

Korridoren spärrar skickligt allt ljus,

detta är ett fönsterlöst, hänsynslöst hus.

Masker täcker väggarna, alla skurna i samma snitt.

Här, på denna plats, kan ingen flyga fritt.

Det gäller att famla, krypa nära mark.

Känslan av andnöd är så onådigt stark!

Här är allihop fåglar av samma fjäder; marionettdockor i snarlika kläder.

Här följer allt vindens riktning.

Men vinden är kylpräglad, falsk och rå;

vinden kan ingenting och inte någonting förstå!

 

I skydd av natten beger jag mig ut,

trots det att mörkret hovrar över mig likt ett spjut.

Åkern vilar i tystnad och frid,

Ett par hjortar flyr vid min ankomst hit.

De vingförsedda bör ha landat i ek och tall,

någonstans långt borta,

 medan jag står här,

skälvandes i min skräddarsydda mall.

Jag undrar milt hur det känns att sväva.

Mina vingar kapades från sina fästen

sedan en långt spunnen tid;

dagen då elden och svärtan tog vid.

Det är så märkligt, det där med hjärtslag;

Hur de vandrar, oberörda, natt som dag.

Möjligtvis borde även jag?

 

Morgonen bryter ut i all sin prakt,

Himlen är i skärvor, frigör sig nattens makt.

Jag står som gjuten i kvicksand,

synar en ensam fågel höja sig mot himlavalvet i brand.

Dess skri skär ljudligt gryningsluftens dimbefläckade skikt,

viskar, nej, varnar mig ord utav gyllene vikt:

”En bergskam spränger genom varje passage och vrå,

klyver allt du önskar få.

Nej, du behöver aldrig förstå!

Vi bänder oss brustna omkring ett, två, tre ord:

jag duger inte;

fel! Denna regel är förgjord!

En obarmhärtig trend,

därav jag råder dig: vänd!”

 

Min puls stämmer in som ett bedövande brus,

Ansikte mot ansikte med mig själv i ett rum utan ljus.

När jag möter mig ska jag vara stark och stolt

och skrämd för mitt sköra liv,

men nu, just nu, ska jag korsa denna åker,

med helsäkra kliv.

 

Då, just då, anar jag en möjlighet falla.

Den framstår knappt befintlig, så oerhört svag,

ändå försöker jag febrilt greppa tag.

För den finns där, jag vet.

Sveper, åt sidan, sluter omkring tomhet.

Jag öppnar min hand:

en fjäder ligger där försynt,

rycks sedan bort av brisens klor.

Jag stadgar mig.

En beslutsamhet gror.

 

Jag har länge sökt min spegelbild i stormplågade hav,

En jakt som aldrig något mig gav.

Jag har blickat ned i störtlystna forsar och bottenlösa sjöar,

Men min reflektion syns nu klart,

 när tvivlet sakta töar.

Sväva, falla, fly!

Jag måste bräcka mig fri!

 

Åkern slår ut likt milsvida vingar omkring mig,

vingar som kan föra mig vart jag än önskar nå.

Ja, för första gången lyckas jag förstå!

Flockfåglarnas ord förblir för mig ännu en gåta,

men det kvittar! Deras okunskap kan jag allt förlåta.

Det är mina hjärtslag som är av betydande lära;

jag bör min egen rustning bära.

 

Med armarna slagna utåt likt vingar,

springer och springer jag över åkerns böljande jord.

Fågelflockens förbipasserande skymmer solen,

bildar en korseld av skuggor över mitt ansikte.

De berör mig inte mer; jag vill inte följa deras flykt,

detta vet jag alldeles säkert och tryggt!

Jag har mina egna vingar nu,

Vingar som kan föra mig dit jag önskar nå,

så skria och sjung allt ni kan förmå,

jag tänker ej mer höra på!

 

När jag sedan lämnas av fartvinden,

leendes mellan trasiga andhämtningar,

då syns det klart i varje sorlande strå:

här finns allt jag önskar få.

För detta är åkern där jag lärde mig flyga,

utan vingar, utan fjäder, det kan jag betyga!

Jag stiger som en solros, upp mot skyn,

mot en himmel utan moln, högt över dyn.

Låt dessa ett, två, tre ord vittra isär,

För nu finns längre ingen barriär!

Jag låter solljuset försegla mina ögonlock,

och det är en fröjd att äntligen få blunda.

Jag kan nog stanna ett tag i detta svajande lugna.

 

Dagen ger vika för nattens tyngd,

trevande finner jag mig blickandes ned mot en rymd;

stjärnornas skimmer, slöjmolnens grå,

månskärans vaga, säregna blå; himlens varenda nyans och ton.

Men, framför allt: jag, i egen person.

Jag står på knä framför ett vidsträckt vatten,

ögonen som låsta i min spegelbilds blick.

Om en stjärna nu föll, skulle jag inget önska om jag så fick.

Jag kan nu utläsa det som inom mig står skrivet.

För när mångatan stillnar,

förblir det så givet:

att i blindo följa trenden kan aldrig vara livet.

Av: Freya Arthursson

Är jag en produkt av samhället
är samhället en produkt av mig?
Konsumerar jag eller konsumerar det mig?

Frågeställningarna fyller min skärm;
Kortlivade relationer, kläder och musik
Allt kommer över mig som en svärm

En vägledning, eller en uppmaning, på det som ska
Inte är

Jag präglas av detta
Allt ser samma ut
Det är samhällets krut
Tills det tar slut

Det som fyller min skärm omfamnar mig
Blöder ut på mina kläder, åsikter och relationer
Nu är jag en av massa kloner

Det blindar min vision: det som ska
Från det som är

Min skärm töms på det jag lytt
Fylls på nytt
Tills jag återigen inte kan se fritt 

Av: Linda Al Abdallah

Vi alla är tänkta att passa in i en låda. En vanlig rektangulär låda. Om man börjar försöka runda av kanterna eller ändra formen, så blir man lämnad utanför lådan. Ensam. Utstött. Den som blir lämnad utanför den beskyddande lådan blir mat åt vargarna. Så därför stannar de flesta i den där lilla lådan, med sina perfekta hörn och betryggande känsla. Man blir inte utstött för att man försöker ändra på något. Alla följer varandra och lever sitt liv precis som alla andra i den där lådan. Jag var en sådan person. En sådan person som följde slaviskt de uppehållna nittio graders vinklarna. Tills en dag hörnen började tära på mig. De slog till mig, skrapade upp sår och fick mig vilja ta mig ut ur lådan. Men jag visste också precis vad som väntade på utsidan. Ensamhet.

Precis som alla andra hade jag försökt att passa in och följa hur man skulle klä sig, bete sig, äga, allt, verkligen allt jag gjorde var för att någon annan hade gjort det tidigare. På den tiden hade jag två vänner, och vi tre var oskiljaktiga. Vår trio var den mest otroliga gruppen som någonsin hade existerat. Allt vi gjorde, gjorde vi tillsammans. Så när vi bestämde oss för att vi tre skulle bli de nästa som alla följde i den lådan, så var det en resa som vi gjorde tillsammans. Det var bara det att den resan slutade med att vårt skratt dog ut och det som förut var oskiljbart, blev splittrat. Glaset blev halvtomt och sprack, och glasbitarna som hamnade på marken var jag. För någonstans där på resan, när vi stod i vardagsrummet och tryckte in oss i lådan, var det som att ju mer jag försökte vara i lådan, desto vassare blev kanterna och jag ville därifrån. Lådans hörn och jag passade inte ihop. Vad jag än gjorde, ville inte jag och min kropp inte formas efter lådans hörn.

Lådan hade många olika hörn, men för att lådan skulle bli hel så skulle alla hörn vara raka, inget fick vara böjt eller tillbucklat. Så det första vi gjorde var att räta till alla hörn. Det gjorde ont i mig ibland, att räta till hörnen. Ibland skrapade de mig, rev mig eller tryckte ut mig. Men jag fortsatte ändå att räta ut dem. För det var så man gjorde. Så vi gjorde. Vem skulle jag vara utan lådan? Jag fanns ingen annanstans än i lådan. Så även fast det gjorde ont, så fortsatte jag. För jag hörde hur vargarna ylade av hunger och ensamhet där ute, och jag ville inte vara ensam.

Kunde det vara så att jag inte skulle passa in i lådan? Att glaset som jag fyllde med vattnet, bara var menat att vara tomt. Inom mig skrek mina celler att jag inte var menad att passa in i lådan, att chansen att läka sprickorna och såren fanns på utsidan av lådan. Men hur vågar man ta klivet ut i ensamheten? När man lämnar det lugna, vanliga och tar steget ut i det okända? Vågar man ens det? Jag trodde inte jag skulle våga det. För det
skulle göra ont att lämna. Och jag var rädd. Så rädd. Men såren revs bara upp gång på gång då jag försökte räta till hörnen, så till slut gav jag upp. Jag sprack. Likt ett krossat glas låg jag där på utsidan av lådan. Det var mörkt märkte jag. Jag kunde inte ens se min spruckna hand framför mig. Jag låg där i mörkret. Ensam. Utstött. Trasig.

Hörnen på lådan hade rivit mig, fått mig att spricka. Mitt hjärta hade inte orkat fortsätta vara i den. Jag var inte den som skulle passa in i lådan, det var lådan som skulle passa mig. Men tänk om hörnen inte var runda och inte raka. Det var innehållet som var det viktiga. Det var jag som var det viktiga. Inte att lådan skulle vara perfekt och ha raka hörn. Utanför lådans vassa hörn fanns det inget som kunde stoppa mig. Jag fick vara mig själv utan att saker skulle göra ont.

Lådor är bara lådor. Det är du som är det viktiga. Inte att passa in i lådan.

Av: Idde Holmqvist Landerdahl