För att bevara anonymiteten är texterna fiktiva men inspirerade av verkliga berättelser. Bilderna är köpta bildbyrå-bilder och har ingen koppling till texten.
Jag har själv två barn och varje dag blir jag påmind om hur mycket positivt de tillför i mitt liv. Jag har ju hört och läst om människor som av olika anledningar inte kan få barn och att de blivit hjälpa av spermie- eller äggdonation. Så jag ville helt enkelt göra en insats för dom som inte kan få barn. Kanske kan min donation göra att någon eller några får möjligheten att uppleva föräldraskapets under.
Vi har varit ett par i flera år. Och för fem år sedan började vi känna att vi ville ha barn. Vi kontaktade reproduktionscentrum för att höra vilka möjligheter vi hade. Efter utredning av oss båda blev det bestämt att det var Sara som skulle försöka bli gravid med donerade spermier. Vi lyckades på första försöket och nu är vår Sebastian redan två år.
Vi försökte få barn i flera år men vi blev inte gravida. Med hjälp av en spermiedonator blev till slut lilla Moa till. Det var jobbiga år, särskilt den tiden som vi gjorde alla utredningar. Sen tändes hoppet när vi fick informationen om spermiedonation. Och så småningom kom då vår Moa. Nu ska Moa också snart få ett syskon. Vi fick använda samma donator som till Moa så de kommer på alla vis att vara helsyskon.
Det var inget svårt beslut för mig. Jag har varit blodgivare i några år nu och har anmält mig till Tobiasregistret och vill donera mina organ när jag dör. Så därför var det ett enkelt beslut för mig att även anmäla mig som spermiedonator. Jag är själv helt frisk och vill helt enkelt kunna göra en insats för andra människor.
Jag närmade mig 35 och började känna att den biologiska klockan tickade. Jag är singel sedan några år tillbaka och har inte tänkt så mycket på barn tidigare. Men nu har jag känt att det kanske är dags, som kvinna har man ju en begränsad tid på sig för att kunna bli mamma. Jag vill få barn, men inte nödvändigtvis ha ett förhållande. Genom en kompis fick jag reda på att man kan få assisterad befruktning även som ensamstående kvinna. Efter utredningen blev det så småningom dags för insemination med donerade spermier. Idag är jag en lycklig mamma till Anton som snart är 1 år.
Jag blev spermiedonator när jag pluggade på universitetet. Det kändes som en bra grej att göra och att man därigenom kunde hjälpa andra människor. Det är ju några år sedan och kanske så finns det någonstans en familj som fått barn genom min donation.
Jag vet ju att barn som blir till genom spermiedonation har rätt att få reda på vem som är biologisk far när de blir myndiga. Men det är inget jag går och funderar på direkt. Jag tänker att jag inte är och kommer aldrig att vara deras pappa. Men det kan kanske ändå vara bra för barnet att få reda på sitt genetiska ursprung när hen är myndig. Och självklart om hen vill träffa mig då så ställer jag upp på det.
Hade du nytta av innehållet på denna sida?
Hur kan vi göra sidan bättre?
Tack för din återkoppling!
Senast uppdaterad: den 12 februari 2026